River glistening

Susanne spelar dragspel en fredagsnatt i maj

En full Jim blandar drink inför Eurovision Song Contest

Through the looking-glass

En djävul

Ligger halvnaken och svettig under ett blommigt lakan i en säng som sett sina glansdagar komma och gå. I huvet mullrar frågor utan svar, svar utan frågor. Som vanligt när jag är ensam nattetid hälsar melankolin så fint på. Den väntar inte artigt på att jag ska öppna dörren utan kliver in med leriga skor och tar tag i mig. Fäster svarta linser på mina ögon och tvingar mig sedan att titta mig omkring, mest vill den att jag ska titta på det förflutna. Mitt förflutna. Egentligen tvingar den mig inte. Jag låter den komma in, har inget bra försvar mot styrkan och mörkret den besitter, dunklet den besätter mig i. Dunklet och jag blir ett, är ett, kommer alltid vara ett. Ja överdramatiskt deluxe.

Lyssnar på Explosions In The Sky i en energisnål lampas sken. Den ger den mig känslan av att jag ska flytta. Som om alla andra lampor packats ner i bruna papperskartonger och den är den enda ljuskällan kvar. Det minst önskvärda men mest praktiska ljuset, dagen innan en flytt. Sen Jim gav mig en fattigpåse med säkert hundra ljus borde jag tända ett och inte gnälla över en IKEA-lampa.

Idag låg jag och dåsade dekadent i Engelska Parken. Omgärdad av gräs och andra solande, sovande studenter läste jag ömsom juridik, pillade på instagram, åt macka och drömde mig bort.

Ett liv i gult

Snälla vackra Jim, flytta inte hem.

Korridorsliv

suckar

Himlen utanför har antagit en lilablårosa färg likt någon som kvävs och rodnar samtidigt. Mina tajta jeans orsakar blodstopp i smalbenen och skjortan sitter spänt över mina späda axlar. Saker känns fel. Magen skriker halvhjärtat efter ipren men jag vägrar ge mer, det räcker för idag. Lånade Kims silvertejp och satte upp en affisch, en affisch jag haft säkert två år i min ägo utan att någonsin hänga upp. Nu pryder den tystlåtet min ena vägg och jag gillar den. I min fönstersmyg lurar en flaska explorer bredvid vykort och foton. Helt onödigt inköp är det nog inte, i sommar kanske den kommer till användning. Med redbull om inte annat.

Who do u love, I wanna know

Idag är det exakt ett år sedan jag landade på svensk mark efter fyra månader i Rom. Jag minns det som igår. Blå Räven hämtade mig vid Arlanda och luften var kylig och regntung. Ungefär som idag. Helt olikt klimatet i Rom. Jag kunde inte fatta att jag var hemma till sist. Att jag skulle få sova i en säng utan bedbugs, få krama mamma, kunna ladda ner musik igen. Medan vi åkte bil hemåt från Arlanda passerade vi Uppsala. Mina tankar vid den tidpunkten cirkulerade kring S och en obeskrivlig längtan kröp i hela kroppen. Jag trodde helt enkelt att saker skulle utvecklas mycket mer än vad de faktiskt gjorde. Jag ville så himla himla mycket. Jag kunde inte begripa att han fanns så nära, att vi inte hade alper mellan oss längre, att vi faktiskt kunde ses på riktigt. Resten är historia. Ett år med milsdjupa sorger och trevande lycka har kommit och gått. Nu står sommaren och väntar otålmodigt och mörkret ligger i fjärran och lurar, fjättrad vid jordens axellutning. Mörkret i mitt inre har stillats. Det sprider inte längre sig okontrollerat och girigt över hjärtats fina stuckatur, lämnandes en svärta bakom sig.

Den blåaste

Idag saknar jag Blå Räven väldigt mycket.

Vidare har jag andfått cyklat till och från platser. Sett regnet droppa ner på fönsterblecket. Druckit stora mängder kaffe. Inte hunnit borsta tänderna. Pluggat tillsammans med korridorare. Pratat med Blå Räven på telefon. Tänkt för mycket. Skrattat åt min roliga klasskompis. Drömt.

waiting for ya

Ja det är typ så här jag föreställer mig sommaren. Jag ser genom glasögon som blivit halvt sönderslagna av plugg, kyla och stress. En lång mörk period med ett svagt, vanställt hjärta som sakta och med hjälp fick färg igen. Sommarlovet är skimrande och ljust i fjärran. Kanske ett och annat luftslott gömmer sig där framme, jag tänker i så fall försvara mig med mjukglass och iste.

Nel buio, Hanna

Bandyhimlen lyser svagt genom mitt fönster. En bandyhimmel är för övrigt en himmel som är orangefärgad av strålkastarna på en bandyplan. Det är den vinternattshimmel jag växte upp med.

Huttrande värmer jag mig av datorns elektriska hetta, ett fint substitut för mänsklig värme. Jag och Jim diskuterar samtidigt behovet av en kurs i verklighetsförankring. En kurs för oss drömmare som lever i rosablå bubblor. Vi som vill att allt ska vara precis som i filmer, böcker och låttexter. Eller som någon så fint sammanfattade det till: vi som säger "There's gotta be more to life...".

Klockan har envist passerat ett och nu dröjer det inte alltför länge innan det ljusnar igen. Jag lyssnar på Iron And Wine, farligt mysiga när man sitter uppe ensam en fredagskväll.

Gentlemen only

Fyra glas med olika slags intorkad före detta dryck trängs girigt på mitt lilla sängbord, tillsammans med favorit-temuggen som den också skulle behöva en omgång med diskborsten. Under vissa perioder lever jag dekadent och, om det går att jämföras med, som en råtta. En del av mig hatar det, får ångest över det, gnisslar tänder. Exempelvis när jag om mornarna bittert betraktar  fåtöljen dränkt i ett klädberg, ser en dammtuss flyga förbi omedveten om sin existens eller upptäcker att min bästa tebehållare är möglig. Men en annan del av mig, den lata och oansvariga bohemen som sällan visar sitt ansikte för andra människor, älskar stöket. Hon sätter på skivspelaren, går sedan runt halvt påklädd en stund drickande te och målar till sist naglarna hafsigt på den nya mattan. Sväljer tuggummin gör hon också.

Listan jag skrev igår med skola, städning, träning och annat jams, blev inte av. Inte ett jota. Läraren var sjuk, skogen lockade och sen kom min fina vän Jim över, och när han är i min närhet flyger tiden förbi. Vi satt i timmar och pratade om det vi tycker om att prata om mest; känslor och relationer, om oss själva och om andra. Det var så länge sen jag fick ensamtid med honom så jag ville nästan inte släppa iväg honom när han gäspande och rödkindad vandrade hem för en halvtimme sedan.

I morgon blir det kanske bio med Marre. Var ett tag sen nu. Hungerspelen blir det dessutom. Hoppas filmen är lika spännande som boken.

Suck, jag borde verkligen diska.

Kim kilar iväg med liggunderlaget

Roffar åt sig bästa platsen

Jim på min säng med ett litet busigt leende

I'm yr man

En meningslös men vacker dag suckar lättjefullt i mitt öra. Uttråkad och rastlös fruktar jag den kommande sommaren med minst 100 sådana dagar. Jag vill fortfarande till USA. Till västkusten. Biljetter tur och retur skulle gå på 9000 kronor. Suck.

En lätt panik flyger stillsamt men i ökande takt i mitt sinne. Det kommer bli bra intalar jag mig och drar fingrarna konstlat genom håret. Irriterat tittar jag på humlan som två gånger försökt ta sig in genom mitt öppna fönster men på något sätt trasslat in sig i persiennen som är halvt neddragen. Nyss snöade det och nu ligger folk halvnakna på innergården och smörjer in varandra med solskyddsfaktor. Själv kan jag sola inne på mitt rum. Solen skiner rakt in på mitt golv och skapar en värmebölja som är förvisso är behaglig men väcker också unkenheten som lurat alltsedan jag slutade damsuga.

Lektionen idag blev inställd. Det skulle vara den första i den nya delkursen. Delkurs fyra, sista innan sommaren. Jag vill bara att den ska vara över. Skoltrött som jag aldrig varit förr. Men innan den här våren är till ände fyller bland andra Blå Räven år, något som naturligtvis ska firas.

kval och val

En valborg har kommit och gått. Nya fräknar, trötta ögon och pizza i sängen har alla hälsat på. En kvalborg med bakgårdsfest, stand-up och nationsdans toppades av valborgsfirande i ekoparken, kortspel och lax i gamla korridoren plus en natt ute på norrlands nation. Idag vaknade jag ganska tidigt trots svedan i ögonen och de tunga lemmarna. Solen sken in genom persiennerna, Blå Räven ringde och jag drog mig sakta upp innan jag tog en snabbdusch och traskade ner på stan för att få i mig lite frukost i bästa sällskap. Snart kommer min Best Coast-vinyl! Längtar.