En djävul

Ligger halvnaken och svettig under ett blommigt lakan i en säng som sett sina glansdagar komma och gå. I huvet mullrar frågor utan svar, svar utan frågor. Som vanligt när jag är ensam nattetid hälsar melankolin så fint på. Den väntar inte artigt på att jag ska öppna dörren utan kliver in med leriga skor och tar tag i mig. Fäster svarta linser på mina ögon och tvingar mig sedan att titta mig omkring, mest vill den att jag ska titta på det förflutna. Mitt förflutna. Egentligen tvingar den mig inte. Jag låter den komma in, har inget bra försvar mot styrkan och mörkret den besitter, dunklet den besätter mig i. Dunklet och jag blir ett, är ett, kommer alltid vara ett. Ja överdramatiskt deluxe.

Lyssnar på Explosions In The Sky i en energisnål lampas sken. Den ger den mig känslan av att jag ska flytta. Som om alla andra lampor packats ner i bruna papperskartonger och den är den enda ljuskällan kvar. Det minst önskvärda men mest praktiska ljuset, dagen innan en flytt. Sen Jim gav mig en fattigpåse med säkert hundra ljus borde jag tända ett och inte gnälla över en IKEA-lampa.

Idag låg jag och dåsade dekadent i Engelska Parken. Omgärdad av gräs och andra solande, sovande studenter läste jag ömsom juridik, pillade på instagram, åt macka och drömde mig bort.