Idag är det exakt ett år sedan jag landade på svensk mark efter fyra månader i Rom. Jag minns det som igår. Blå Räven hämtade mig vid Arlanda och luften var kylig och regntung. Ungefär som idag. Helt olikt klimatet i Rom. Jag kunde inte fatta att jag var hemma till sist. Att jag skulle få sova i en säng utan bedbugs, få krama mamma, kunna ladda ner musik igen. Medan vi åkte bil hemåt från Arlanda passerade vi Uppsala. Mina tankar vid den tidpunkten cirkulerade kring S och en obeskrivlig längtan kröp i hela kroppen. Jag trodde helt enkelt att saker skulle utvecklas mycket mer än vad de faktiskt gjorde. Jag ville så himla himla mycket. Jag kunde inte begripa att han fanns så nära, att vi inte hade alper mellan oss längre, att vi faktiskt kunde ses på riktigt. Resten är historia. Ett år med milsdjupa sorger och trevande lycka har kommit och gått. Nu står sommaren och väntar otålmodigt och mörkret ligger i fjärran och lurar, fjättrad vid jordens axellutning. Mörkret i mitt inre har stillats. Det sprider inte längre sig okontrollerat och girigt över hjärtats fina stuckatur, lämnandes en svärta bakom sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar