Into the wilderness

Ibland på somrarna har jag, i perioder, ont i magen. Jag har inte heller någon aptit och går ner i vikt samtidigt som mitt mod dalar. Jag är hungrig mycket, vilket gör mig nedstämd och det är antagligen också därför jag får ont i magen. Förra året när jag hade ont i magen och stundtals så ont att jag inte kunde äta eller dricka, tittade pappa på mig oroligt men förstående och mumlade att han trodde det var på grund av hjärtesorg. Förra sommaren var det nog så. Jag var djupt nere i en tilltagande svärta som varken skola eller vänner rådde bot på, inte förrän sorgetid hade fått passera. Men den här sommaren är mitt hjärta inte i tusen bitar, min självkänsla är inte vaskad och skuggorna under ögonen inte lika påtagliga. Trots detta vrider jag mig i smärtan som viskar någonstans i magtrakten. Jag misstänker att jag och sommaren alltid kommer vara på olika termer. Jag har alltid blivit som en omskakad snökula när ledigheten slagit rot och ruckat på mina rutiner. Jag ska försöka organisera mig mer. Eller resa. Jag vet inte.

red cat fever

På en plåt på spisen står nygräddade frallor under ett skyddande täcke av tyg. I bakgrunden snurrar iamamiwhoami på Gustavs spelare och de halvt psykedeliska melodierna gör mig lite lycklig. Huset på konvaljevägen är lugnt och mina syskon och jag lever ett stillsamt liv ute på en ö som ingen känner till. I en vas på köksön vilar en bukett rosor, ovanligt pigga trots regnet får oss andra att luta oss tillbaka i dunklet.

Om några dagar tar jag min rutiga väska och beger mig norrut. Min kära kära vän Jim tar emot mig med en vinare och sushi, enligt honom själv. Jag längtar lite smått. Det är en av mina närmaste och jag hoppas verkligen att så alltid kommer vara fallet. I Gävle ska vi förutom att dricka till, försöka hitta på äventyr och antagligen kolla på skräckfilm. Flaggan ute vajar lealöst till svar på en fråga jag aldrig ställt.

Mamma och pappa befinner sig fortfarande långt härifrån. Tydligen någon form av storm i Florida plus att mamma hela tiden skrattar så mycket åt sin dåliga engelska i affärer att hon nästan kissar på sig.

Bacio

Sitter lätt illamående invirad i mitt blåa duntäcke med datorn som en värmande gud i famnen. Håret åkte av idag. Numera flyger topparna lätt och nuddar knappt mina bara axlar. Klockan är snart elva men ute är det fortfarande ljust och korridoren är sömnigt tyst. Redo på datorn finns ett avsnitt Mad Men och det ska avnjutas med mackor och te, det vanliga med andra ord. Blå Räven kunde inte komma idag men jag misstänker att vi ses i helgen, om inte redan på midsommar. I morgon ska jag ta tåget norrut med Harry Potter i lurarna och en tung röd väska i knät, men innan dess ska jag säga adjö till Kim, herrn som ska vara absentee, alltför länge. Jävla många kommatecken i den meningen. Nu ska jag fortsätta nysa och klia mig i ögonen, jag hade tydligen haft fönstret öppet hela kvällen. Puss

mm såhär ser det ut. "avcuttat". 

Post Scriptum

Ps. Gått igenom skannade bilder på släkten från 50-talet. Ja det är ju kul att veta att ens farföräldrar också kunde festa.

Sugar Town

Hemma från hettan.

First I was afraid, I was petrified

Oj, plötsligt blev det bestämt att jag och lilla Blå Räven ska resa iväg. I natt närmare bestämt, sydöstlig riktning. Men innan dess ska jag tvätta, skriva ut biljetter, köpa tamponger och ipren. Resfeber har jag också. Men när bikinin packas ner i den röda resväskan tror jag att det släpper. Weee Grekland here we come!

mata mig me socker

Dagar har vinglat förbi sen senast och i deras färger skymtar studentfirande, femtio-årsfirande, kanske en date och möjligtvis ännu en tenta. Min kropp bestämde sig tydligen för att få mens bara sådär, så nu har jag knarkat ipren för att kunna göra något överhuvudtaget. Idag ska jag försöka tvätta (har läskigt lite trosor kvar i garderoben), boka tid hos barnmorskemottagning och kanske köpa ett litet litet bord att ställa min väns TV på. Jag älskar för övrigt att vara ledig. Är inte alls sådär olyckligt flackande och rastlös som jag trodde jag skulle vara. Äntligen har jag tid över för läsning, filmtittande, promenader och drömmerier.

Det var en udda dejt som skedde i början på veckan. Han kom hem till mig och i sex timmar pratade vi och lyssnade på musik, samtidigt som vi drack te och ibland åt lite rostade mackor. Kändes inte stelt, som det brukar göra när jag är inblandad, vilket jag blev förvånad över. Enligt min korridorsvän, som känner grabben ifråga, är det han som är blyg och aldrig brukar vara den som tar första steget så jag antog att det skulle bli massa jobbiga tystnader och så vidare, men det blev det inte. Jag är rädd för att jag kommer förstöra saker, typ var tråkig nästa gång vi ses. Men vem vet, det kanske inte blir så.

Min far är nu 50 år. Han är en av de finaste människor jag känner och en av de jag älskar allra mest på denna jord. Han äger en tålmodighet med människor, ett magiskt sätt att trösta mig och kommer med bäst råd när man tappat tron på allt, ett smittande skratt och en förmåga att berätta historier som gör dem oförglömliga. Jag och pappa var dessutom nästan identiska om man jämför bilder på oss som barn. Skönt att veta att man inte är en bortbyting.

"Tack så mycket för blommorna"

Temps de l'amour

Det värsta med tentor är inte bristen på liv man har dagarna dagarna innan examinationen, inte heller är det stressen eller det totala tomrummet i hjärnan som infinner sig när man väl sitter på plats och inte får fram ett ord. Det värsta med tentor är folks prasslande påsar med nötter. Nötter som är så hårda så att tuggandet ekar i hela tentasalen. Jag vill bara ställa mig bakom sådana ägg, luta mig fram och viska "Du, du sitter här i typ två timmar, du har antagligen just ätit frukost och är inte påväg att svimma av kraftlöshet. Det är inte Kebnekaise du ska bestiga. Lägg ner fakking påsen med nötter, godis, äpplen och kex. Please."