Dagar har vinglat förbi sen senast och i deras färger skymtar studentfirande, femtio-årsfirande, kanske en date och möjligtvis ännu en tenta. Min kropp bestämde sig tydligen för att få mens bara sådär, så nu har jag knarkat ipren för att kunna göra något överhuvudtaget. Idag ska jag försöka tvätta (har läskigt lite trosor kvar i garderoben), boka tid hos barnmorskemottagning och kanske köpa ett litet litet bord att ställa min väns TV på. Jag älskar för övrigt att vara ledig. Är inte alls sådär olyckligt flackande och rastlös som jag trodde jag skulle vara. Äntligen har jag tid över för läsning, filmtittande, promenader och drömmerier.
Det var en udda dejt som skedde i början på veckan. Han kom hem till mig och i sex timmar pratade vi och lyssnade på musik, samtidigt som vi drack te och ibland åt lite rostade mackor. Kändes inte stelt, som det brukar göra när jag är inblandad, vilket jag blev förvånad över. Enligt min korridorsvän, som känner grabben ifråga, är det han som är blyg och aldrig brukar vara den som tar första steget så jag antog att det skulle bli massa jobbiga tystnader och så vidare, men det blev det inte. Jag är rädd för att jag kommer förstöra saker, typ var tråkig nästa gång vi ses. Men vem vet, det kanske inte blir så.
Min far är nu 50 år. Han är en av de finaste människor jag känner och en av de jag älskar allra mest på denna jord. Han äger en tålmodighet med människor, ett magiskt sätt att trösta mig och kommer med bäst råd när man tappat tron på allt, ett smittande skratt och en förmåga att berätta historier som gör dem oförglömliga. Jag och pappa var dessutom nästan identiska om man jämför bilder på oss som barn. Skönt att veta att man inte är en bortbyting.
 |
| "Tack så mycket för blommorna" |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar