Miracle me

Mardrömsveckan börjar sakta närma sig sitt slut. Ibland undrar jag hur mycket ångest jag totalt har känt i hela mitt liv. Skulle gissa på en dödlig dos tre gånger om. Sitter med fett hår och sotsminkade ögon på en soldränkt säng och drömmer om ett lugn i själen. Känner mig gammal, sliten och förbrukad. Samtidigt lurar barnsliga känslor bakom min fasad, en dumdristighet och en våghals som borde lugna ner sig. Brynäs vann igår också, ett litet övertag i kampen om finalen. Jag firar genom att lyssna på samma låt om och om igen med The Magnetic Fields.

Snart bär det av till bästa Blå Räven och lördagsmys med henne och Fideli. Något jag egentligen borde göra, men inte vill, är att grundligt städa varje vrå i mitt illa tilltygade vindsrum. Golven borde skuras egentligen. Och min bäddmadrass borde bytas ut, den är nog fläckigast i Uppsala. Men man prioriterar ju inte alltid som hjärnan säger att man borde, det får bli en annan dag, kanske när studierna lugnat ner sig, dvs. i början av juni :p.

Imorse när jag sömndrucket vandrade ut i korridoren för att leta efter frukost i köket yrde snön våldsamt utanför och slog mot fönstren. Med en djup suck och ett och annat svärord lindade jag in mig i halsduk och vinterjacka för att låta mina morgontrötta, nyvakna kinder bli kyssta av kyla och fukt. Omtentan gick ganska snabbt och lagom smärtfritt, en del kluringar som jag fick läsa om och ett stort frågetecken kring den sista abstrakta och luddiga frågan.